om värme, om kyla

Hur kunde jag tro att jag ska kunna sitta och plugga framför brasan utan att somna? Det är så varmt och skönt och mysigt när hela kroppen långsamt tinar till sprakljud och lågornas dans. Man gungas in i den förföriska värmen, blir tillvand/beroende och flyttar fåtöljen lite närmare och lite till tills strumporna svider skönt mot huden och glöden pyser farligt nära. Då vill man aldrig någonsin lämna den platsen, aldrig gå längre än ut på altanen och hämta ved, man vill plantera sig där och frodas och låta fingrarna växa in i murstocken. Somna och sova för alltid, inte vakna med nackspärr till en falnande glöd.

Vår, snart?  Någon på hudkliniken har bytt bakgrundsbilden på alla datorer till strålande våriga bilder där marken är täckt av tusen tulpaner. Varför tar det sån tid? 
Drar kläderna tätare kring kroppen och undrar varför man inte någonsin vänjer sig vid att frysa om fingrarna? Lindar hela kroppen kring kaffekoppen och tänker att nu kan jag vara snäll i fyra minuter till, sen får det vara. Kylan är illvillig och svår att handskas med, det har jag alltid tyckt.

Tre prylar jag gärna spenderar mer tid med tills polarnatten viker är:

1. den ovan nämnda brasan
2. Knyttets elektriska filt (det ryktas att jag har delägarskap av ett hörn)
3. alpacka-ponchon som min far tagit med från någon resa till Peru (fastnar i tekoppen, drar med sig alla smulorna och innehåller vid det här laget säkert en flora värd att rädda i en Noaks Ark)

Kanske dags att googla fram ”tulpansång” eller något annat som funkar med samma mekanism som regndans, fast tvärtom?

-

om några ord av Kahlil Gibran

”I would not exchange the sorrows of my heart for the joys of the multitude. And I would not have the tears that sadness makes to flow from my every part in turn into laughter. I would that my life remain a tear and a smile.
A tear to purify my heart and give me understanding of life’s secrets and hidden things. A smile to draw me nigh to the sons of my kind and to be a symbol of my glorification of God.
A tear to unite me with those of broken heart; a smile to be a sign of joy in existence.
I would rather that I died in yearning and longing than that I lived weary and despairing.
I want the hunger for love and beauty to be in the depths of my spirit, for I have seen those who are satisfied the most wretched of people. I have heard the sigh of those in yearning and longing, and it is sweeter than the sweetest melody.
With evening’s coming the flower folds her petals and sleeps, embracing her longing. At morning’s approach she opens her lips to meet the sun’s kiss. The life of a flower is longing and fulfillment. A tear and a smile (…) ”

ur A Tear And A Smile, av Kahlil Gibran

-

Jag kan väl tycka att han överdriver lite. Möjligen en viss poäng i att upphöja det bitterljuva. Varför inte säga att man vill ha mer, när man ändå inte kommer undan?

-

om att söka på sex

Jag blir knäckt av att söktermen ”svenskt sex” håller på att gå upp i ledningen bland söktermerna för att hamna på den här bloggen. Jag har skrivit ETT enda inlägg om sex, och ett ganska blygsamt sådant. Idag står det på listan bland ”mest lästa inlägg” igen. Vad besvikna alla mina sexhungriga läsare måste bli. Ni kan lägga av nu, pervon! Det är okej att några av er har det som favoritintresse, men inte majoriteten. Hör ni det!?

Nåja, när temat ändå är framplockat kan jag ju ändå fortsätta. En mycket god vän till mig har just (som en del i sjukgymnastutbildningen) läst kursen sexologi. Hon fick skriva uppsats som en replik på den här ganska intressanta artikeln som handlar om Downs syndrom och (såklart) sex. Läs den och fundera lite, vi människor har så olika förutsättningar.
Min vän och jag satt vid köksbordet med varsin kopp te häromkvällen och pratade om vad hon lärt sig på kursen: om vetenskapliga studier, om profesionell sexrådgivning, om kvinnliga och manliga orgasmmönster, om kulturella skillnader i synen på nakenhet och om i vilken utsträckning vi talat med våra föräldrar om sex. Jag försökte leta mig tillbaka till mitt första-sexminne, och hittade det faktiskt:

Det var i lekis. Vi brukade gå ut allesammans och leka i parken som låg nära lekis och bakom bensinmacken. Det fanns en smutsig rutschkana och några gungor gjorda av däck där, och några parkbänkar där det ryktades att det brukade sitta fullt med fyllon så fort det blev mörkt. Jag inser nu att det inte kan ha legat så värst mycket sanning i det, vem vill väl hänga i parken bakom Statoil!? Dagisfröknarna hette Blink-Lena och Snälla-Margareta tror jag. Hur som helst så kom vi ut i parken en vanlig dag och några av barnen hittade tidningar på en av bänkarna. Porrtidningar. Materialet var spritt som en löpeld innan fröknarna fattat vad det handlade om. Jag såg en naken tant sitta på motorhuven på en bil. Jag fattade inte varför hon satt på bilen och inte i bilen? Och så var det nakna gubbar också. ”Fyyy vaa äääckligt!” skrek alla i skräckblandad förtjusning. Det var som en uppenbarelse att pillesnoppen (som vi sa då) passade i hålet – man skulle nästan kunna tro att det var som gjort för det. Jag tyckte det var väldigt finurligt. En annan uppenbarelse var att fröknarna blev så väldigt arga. Väldigt arga blev de, särskilt Blink-Lena.

Kan du dra dig till minnes ditt allra tidigaste minne av sex?
Oanständigheter (vad det nu är?) undanbedes.

-

om att orka med

Ärligt talat så förstår jag inte hur man ska orka med allting? Hur gör ni? Jag får det i alla fall inte att gå ihop.

Jag kommer hem och ska pusta ut och min andedräkt dödar allt liv, släcker ljuset i alla ögon. Folk överallt hela tiden, var finns bar bark att stå på? Tappar bort mig själv och min kärlek.

Nu har febern kommit och tagit all kraft ur kroppen. Vacklar under tyngden av tunga väskor. Jag tar på mig jackan, jag tar på dig jackan. Flytta saker, flytta mig, flytta dig. Och helst läsa hela Rorsman innan måndag.

Hur gör alla andra?

om när det kliar

” 1 ml vattnig snuva från en ny insjuknad innehåller en miljon smittdoser.”

Detta läser jag i Öron-Näsa-Hals-boken om förkylning (‘akut rhinit’ är den medicinska termen) på tåget hem från Linköping. Det sitter en unge mitt emot mig och kleggar med en yoghurt. Mamman sitter bredvid och käkar något halvljummet direkt från SJ-restaurangen. Jag tycker plötsligt att det kryper och krälar kring dem. Han som sitter bredvid andas med öppen mun. Det är människor överallt, potentiella smittbärare som lämnar våta avtryck på dörrhandtagen som jag måste ta mig förbi för att över huvud taget ta mig därifrån. Jag får byta tåg tre gånger. Det känns som om jag befinner mig i livsfara. Jag ser hela förloppet klart för mig – från förkylning till hjärnabscess (att hjärnan förvandras till en varklump, typ). Det kliar mer och mer i min egen näsa. På vänster sida. Men jag kliar inte, jag ska minsann inte klia i min näsa hur mycket det än kliar. Om man pillar så kan man peta hål på saker och ting och skapa motorvägar in för monstervirusar och minst ett fotbollslag med bakterier. Jag rafsar mig lite diskret på kinden en gång men det hjälper inte det minsta.

Det kliar fortfarande i näsan. Och i vänster öra. Men jag ska inte klia. Jag ska inte klia!

Här kan ni se vilka som fick Stora Bloggpriset 2010. Undrar om farmor Gun i Norrtälje brukar skriva om kli? Personligen tror jag att det är ett mycket förbisett ämne.

-

om min hemliga lekplats

Man får se det som en lek. Jag trippar på tå in i mörkret i hörselgången. Det ekar lite om mina steg. I trumhinnan finns en hemlig dörr, som bara jag känner till, den knirkar lite och tröskeln är hög som till knäna, men snart är jag inne i värmen. Jag står och balanserar en stund på hammaren innan jag tar sats och hoppar över till städet, glider lite, det är halkigt här! Får syn på båggångarna och får lust att åka rutschkana. Hör någon skratta åt mig när jag kanar utför i full fart, får syn på Sacculus som kikar fram bakom ett hörn. Hans kompis Utriculus som hoppar upp och ner som en ivrig hund och vill hälsa. Vi plaskar med fötterna i endolymfan och leker ta fatt ett tag tills jag tröttnar på deras entusiastiska pladder och lurar in dem i labyrinten där de är försvunna på ett ögonblick.

Jag spankulerar vidare på egen hand, balanserande på basilarmembranet. Det gungar lite, jag blir nästan sjösjuk. Speglar mig i ovala fönstret, rycker loss en hårcell och kammar mig lite innan jag kryper vidare. Efter ett tag kommer jag fram till vägen, det kör lastbilar på hörselnerven, det är en väldig trafik. Jag liftar hela vägen in till Oliven, som är en vegetarisk restaurant nära hjärnstammen. Beställer in en kalkrik dryck av något slag, slår mig ner vid ett bord och beundrar knäropparna som går förbi och fyrhögarna på avstånd utanför fönstret och känner plötsligt hur trött jag är. Tänker att jag får gå och hälsa på hemma hos Wernicke en annan dag, dags att tänka på refrängen. Jag betalar och går över på motsatta sidan, tar den andra vägen ut.

Det är en förunderlig och vacker värld, min hemliga lekplats.

-

om den förgiftade stolen

Det är något mystiskt med stället jag sitter på just nu. Vi befinner oss på Hälsouniversitetets bibliotek i Linköping. Tystnad råder. Studenterna studerar. Böckerna trängs i hyllorna enligt det gamla katalogsystemet. Snön ligger orörd på innergården utanför fönsterna. Jag sitter på min vanliga plats. Det är den som är märklig.

Det finns ganska många läsplatser på det här biblioteket, alla får plats. En trästol, träbänkar med individuella läslampor, vissa är avskilda. Två platser särskiljer sig. Det är som två lite större skrivbord som vetter mot fönstret. De har varsin riktig skrivbordsstol som är justerbar med nackstöd, bordsskivan går att vinkla och även höja till stående position. Fantastiskt! Min plats är alltid ledig när jag kommer. Varför är den bästa platsen alltid över? Vad är hemligheten?

Jag sätter mig tillrätta, lägger upp böckerna på samma sätt som alltid, sätter i sladden till datorn och väskan på golvet. Undrar, som alltid, om inte folk tittar lite konstigt på mig? Jag är flickan som vågar sitta på den förgiftade stolen. Toxinerna bryter ner kroppen lite i taget, en smygande monstrifiering. Alternativt  sylvassa tentakler som kryper ut ur nackstödet och obemärkt kopplar in sig i nackloben på den sittande, tar över hela mekanismen och kopplar om personligheten och nervbanorna som styr minnet. Deletear hela alltet på två minuter?

Nånting måste det ju vara.

Det är mycket man inte vet, när man kommer som ny till ett ställe.

om att lägga ner

Jag har slutat träna. Att träna när jag är vältränad är det bästa jag vet.

Det kräver vissa yttre omständigheter, att hålla igång. Jag orkar inte klura ut hur det ska gå till när jag reser mellan Kumla, Örebro och Linköping. Allt blir bara halvdant. Alltså har jag lagt ner. För tillfället.

Kroppen känns som en sophög. Axlarna kryper på eget initiativ upp en halv centimeter närmre öronen för var dag. Det knakar mystiskt i nacken när jag håller den i annat läge än rakt fram. Jag börjar krympa. Magen blir plattare, armarna smalare, en liten bit i taget. Känns halvdant att jubla över försvunnen muskelmassa. Jag håller inte på att svimma av svält innan lunch; jag klarar mig minst två timmar längre än enligt gammal regim. Praktiskt, kan jag tycka.

Den värsta abstinensen ger med sig efter två veckor. Den kvardröjande tar sig uttryck genom en rastlöst vippande fot, än den ena, än den andra. Det skapas en massa extra tid. Jag riktar överbliven energi mot skolböckerna och sugs in bland orden med dånande koncentration som varar i timme efter timme på biblioteket. Jag tittar upp och knakar lite med nacken ibland, sen lär jag mig hundra saker till. Borta är den rastlösa väntan på signalen att få rusa ut på betesängarna i full gallopp, ge mig hän åt endorfinkickarna och fysisk rehabilitering. Sitter kvar på stolen med laserblicken brännande genom sidorna. Kanske en promenad genom snövallarna senare. Kanske inte.

Det var i december nån gång, när jag stod i Bodypump-salen på IKSU och insåg att jag lyfte tyngst av alla deltagarna i salen (killarna inkluderade) som jag kom på mig att undra. Varför hålla på? Vad är det som driver mig så att jag måste ännu lite till? Det var nog i den stunden jag egentligen lade ner stången på marken och plockade av vikterna. Fick väl aldrig riktigt dit dem igen.

om ögat

Nu lär jag mig om ögon. En normalsynt människa kan räkna fingrar på 60 meters avstånd. Jag har ingen aning om hur långt bort 60 meter är. Om man ska ange sånt på en höft, så är mina höfter väldigt breda. Jag skulle vilja gå en kurs som hette avstånd i verkligheten. Sen ska jag säga till tanter som frågar om vägen ”sväng till vänster om ungefär 135 meter” och låta säker på saken. Och de kommer tacka mig och vara imponerade ett litet tag.

Det finns mycket att säga om ögat. Vetenskapen kallas för oftalmologi. Vi får tyvärr inte lära oss varför man gråter när man är ledsen.Varför kommer tårarna i sorgsna stunder?

om en helt ny värld, från ett annat perspektiv

Det gick upp för mig igår, när vi satt i mindre grupp och diskuterade hjärt- och lung-räddning, att jag nu befinner mig mitt i Sverige. Frågan handlade om vad man som läkare ska göra när larmet går att någon just drabbats av en viss typ av hjärtinfarkt. Svaret är självklart för mig, åtgärdslistan sitter i ryggmärgen! Igår fick jag lära mig att min version är fel, i den här delen av världen gäller andra lagar.

- Sånt där sysslar vi inte med här, skrattar akutsjuksköterskan. Vi skickar alla till PCI-enheten (en typ av hjärtkirurgi) direkt!

Jag darrar lite på underläppen och tänker på gubbarna och gummorna som bor på bergen och i skogen, de som äter torkat kött och spiralkorv och just har fastnat med skotern invid Norska gränsen. De på kalfjället med riporna, hararna och snöskorna och alla de andra långt borta – ska vi inte rädda dom!?

Det är då jag inser att glesbygden inte finns mitt i Sverige. Min åtgärdsplan tog med i beräkningen att det kunde kräva åtskilliga timmars transport till närmsta storsjukhus. Här vet man från början att man kan få in flesta till sjukhus på en kvart. Ofattbart. Jag kan också glömma norrländska special-åkommor som Skelleftesjukan och Arjeplogs-porfyrin.

En helt ny och tätbebyggd värld breder ut sig inför mig. Linköping, den stora småstaden, som man säger här.

Hej Monica,

jag skulle hemskt gärna vilja byta min primärvårdsplacering från Såpkullen i Norrköping till ett eget alternativ: Tybble vårdcentral, nära där jag bor i Örebro.
Jag har just pratat med, och fått klartecken, från verksamhetschefen Agneta Westman att jag kan vara där vecka 8 och 9.

Hon tyckte att det gick bra att jag skickar över universitetets riktlinjer och information till henne, så vidarebefordrar hon till berörda om så behövs.Hennes mejladress är följande: agneta.westman@orebroll.se

Går detta bra? (Jag håller tummarna stenhårt!) Vad är det för information som jag(/ni?) borde sända?

Mvh,

Elin Good, T7

tfn: 076-2035685